Varför små barngrupper?

För att få bättre kvalitet i förskolan har SöderFöräldrar genom åren arbetat för riktlinjer över hur många barn det skall vara per grupp, hur stor personaltätheten bör vara. Som ett resultat av detta arbete blev frågan om riktlinjer en viktig valfråga i valet 2004 och den nya majoriteten i Stockholms Stad antog en kommunal förskoleplan där riktlinjer för barngruppernas storlek fanns angivna. Skolverket lyfte också denna fråga genom att 2005 rekommendera 15 barn / grupp.
Bakgrunden till att SöderFöräldrar har engagerat sig i denna fråga är att det i forskningen om förskolan visat sig vara den enskilt viktigaste kvalitetsfaktorn.
Vi ser idag att barngrupperna på Södermalm växer trots att alla parter sagt sig stå bakom den kommunala förskoleplanens riktlinjer. Hösten 08 har mer än en tredjedel av småbarnsgrupperna fler än de rekommenderade max 14 barn/grupp och nära hälften av storbarnsgrupperna (3-5 år) fler än de rekommenderade max 18 barn/ grupp.
De svenska burhönsen har lagstadgade riktlinjer över hur stor yta som måste finnas och på 60-, 70-talet fanns sådana råd och anvisningar för förskolan som kommunerna tog hänsyn till.

SöderFöräldrar har samlat argument i dokumentet Förskolan 2000 – det numera klassiska dokumentet, en text som är lika aktuell idag som då den skrevs för 10 år sedan.

Förskolan 2000.

Förslag till riktlinjer för barnantal och personaltäthet i förskolan. Önskemål om ökad kvalitet, lokal uppföljning och ändrat kostnadssystem

Sammanfattning

Barngruppernas storlek har ökat under hela 1990-talet och fortsätter att öka. Vi föräldrar kräver mer resurser till ökad kvalitet i barnomsorgen och uppföljning av förskoleverksamheten. Mot bakgrund av de stora besparingar som gjorts inom barnomsorgen, särskilt under de senaste tio åren, är det av yttersta vikt att information om lokala konsekvenser samlas in och redovisas för både föräldrar och politiker. Besparingarna har skett främst genom att barngrupperna har blivit större, utan att mer personal har anställts och utan att lokalutrymmet ökat. Nu aviseras ytterligare nedskärningar i verksamheten i form av större barngrupper och lägre personaltäthet. Enkäter visar att både föräldrar och personal är oroade över barngruppernas storlek, och att möjligheten att följa förskolans läroplan är närmast obefintlig.

Det behövs snabbt mer resurser för att kunna sänka antalet barn i barngrupperna, för att återinföra ett fungerande vikariesystem, samt för att ge utrymme för att vidareutbilda personalen. Dessutom behövs en kvalitetsuppföljning av själva verksamheten och ett ändrat kostnadssystem som inte styr mot ökat antal barn i barngrupperna.

Färre barn per avdelning: inför nationella riktlinjer

Idag ligger barnantalet ofta på uppemot 20-22 barn per syskonavdelning (för barn mellan 3-5 år). Det är den nivå där man inom forskningen kunnat påvisa att barntillsynen blir mätbart sämre! Barngrupper på över 18 barn rekommenderas inte, eftersom verksamheten då blir mer auktoritär och tappar i barncentrering. Stora grupper innebär att det blir mindre vuxentid för varje barn, hög bullernivå och därmed försämrad möjlighet att genomföra den pedagogiska uppgift som ålagts förskolan i den nya förskoleplanen. Vissa barn är mer beroende än andra av en hög generell kvalitet i barnomsorgen. Det gäller t.ex. barn med behov av särskilt stöd, invandrar- och flyktingbarn och de yngsta barnen. Bland förskolebarn under tre år fanns 1995 drygt 60 procent i avdelningar med över 15 barn. Barngruppernas storlek har också uppmärksammats av flera studier bl.a. Rädda Barnens studie om Barnkonventionen, av Barnombudsmannen och av OECD.

Vi anser att systemet istället bör vara upplagt så att en syskonavdelning (3-5 år) ska kunna ta 13-17 barn med 15 som snitt. Studier visar att verksamheten blir mätbart med auktoritär med 18 barn i gruppen. Alltså bör en bra verksamhet med barnen i centrum ligga under denna gräns. För småbarnsavdelningar (1-3 år) och utökade syskongrupper bör maxantalet barn vara ännu färre (förslagsvis 9-12 och 10-15), eftersom det går riktigt små barn där, som har svårt att knyta an till många personer. Med ett sådant system kan en barngrupp med socialt välfungerande barn bli större än en barngrupp med utåtagerande eller passiva barn som behöver mer stöd av vuxna. Det innebär också att det finns möjlighet att t.ex. invänta ett syskon som ska börja om ett halvår utan att behöva öka barnantalet.

Det är också viktigt att personaltätheten och utbildningsnivån är tillräckligt hög. Varje avdelning bör ha 3 heltidstjänster för barnverksamheten (dvs inte städning, disk och matlagning) knutna till sig, samt en fast vikarie motsvarande en halvtid per avdelning för att möjliggöra vidareutbildning, sjukskrivningar och oförutsedda händelser. Okända vikarier kan inte ta över och genomföra planerade aktiviteter med barnen.

Förskolan som förebyggare av psykiska problem

Stockholms Läns Landsting har tagit fram en rapport, ‘Barnrapporten’, där förskolan pekas ut som en av tre miljöer som ska bidra till att förebygga psykisk ohälsa hos barn. En försiktig skattning visar att minst 5-10 % av alla barn och ungdomar lider av psykiska problem och störningar, vid viss tidpunkt. Antalet besök på barn- och ungdomspsykiatriska kliniker har ökat med i snitt 30% mellan åren 1992 och 1994. Om förskolan ska fungera som ett stöd för att förhindra uppkomsten av psykisk sjukdom, som man förespråkar i Barnrapporten och som Stockholms Landsting har fastslagit, så krävs resurser och planering för det ändamålet. Man bör då minnas att insatser i förskolan har visat sig vara effektivare än senare insatser (i förhållandet 1:7, mot insatser senare i livet). De insatser för barn med särskilda behov som sätts in idag är inte tillräckliga. Rädda barnen understryker i uppföljningen av barnkonventionen att barn med särskilda behov drabbats särskilt hårt av kommunernas besparingar under 90-talet, och av de ökande barngrupperna. Också på stadsdelsnämndsnivå vet vi att man ser en ökning av barn med särskilda behov.

En bra förskolemiljö kan hjälpa till att förebygga grava problem med drogmissbruk och kriminalitet, men också ge barnen bättre möjligheter att umgås med andra, lära, att inte utöva mobbing och att kunna hävda sin integritet. Vi föreslår att stadsdelsnämnderna tar ett initiativ till att utarbeta en lokal plan för hur detta ska kunna ske, och hur det ska följas upp, som föreslagits i Barnrapporten. Vi hjälper gärna till att sy ihop ett nätverk med intresserade föräldrar.

Exempel på önskade kvalitetsindikatorer på förskolenivå

Som en vägledning för föräldrar som vill ha daghemsplats bör följande uppgifter redovisas för alla förskolor: antal avdelningar, antal flickor och pojkar per avdelning i dagsläget, maxantal som man kan ta in, antal barn per vuxen i barnverksamheten, kvadratmeteryta, budget. Dessutom information om personalomsättning, vikariepolicy, andel av tiden som man haft vikarie senaste året, jämställdhetspolicy (i barnverksamheten, alltså inte personalens sammansättning), antal sjukdagar för barnen, resultat från föräldraenkät.

Kostnadssystemet

Dagens kostnadssystem med pengatilldelning per enskilt barn infördes 1984, och lägger ett starkt tryck på att ständigt öka barngrupperna för att kunna få mer resurser till verksamheten (figur1). Tidigare hade bidraget utgått till antal platser istället för antalet inskrivna. Ökningen av barngruppernas storlek har inte bara skett i besparingssyfte. Det har också varit ett sätt att snabbt åstadkomma fler platser. Under åren 1990-1996 har barnomsorgen för förskolebarn tagit emot 170 000 fler barn (ökning med 30 procent) till oförändrade kostnader. Samtidigt som grupperna blivit större har personaltätheten minskat. Antalet barn per årsarbetare har ökat. Under hela 1980-talet gick det i genomsnitt ca 4 barn per heltidsanställd, år 1995 närmare sex.

Figur 1. Andel förskoleavdelningar med fler än 15 respektive 17 barn 1980-1998

Barnantalet inom ett område varierar också från år till år, vilket innebär att förskolornas inkomster blir mycket osäkra. I en verksamhet där stabilitet är ett kvalitetsmått, har man ett kostnadssystem som kräver full beläggning för att verksamheten ska gå runt! Kostnadssystemet genererar ständiga diskussioner om nedläggningar av enskilda daghem eller avdelningar (vid vikande barnantal) och utökade barngrupper (vid ökat barnantal eller för att bekosta löneökningar för personalen, eller ökade lokalhyror). Detta är ett systemfel som måste åtgärdas om en hög kvalitet ska uppnås.

Att en viss del av kostnaden för förskolor ska vara kopplat till antal barn kan vara motiverat, men inte hela. För att en förskola ska ha ett visst planeringslugn och möjlighet till framförhållning borde istället systemet vara byggt så att barnantalet kan fluktuera något från år till år. En viss del av pengarna borde alltså gå till själva barnstugan, till hyror och personal.

Referenser

Barnrapporten, Centrum för Barn och Ungdomshälsa, Stockholms Läns Landsting, 1988
Barnomsorg. Särtryck ur Social service, vård och omsorg i Sverige 1996. Socialstyrelsen
Produktivitet och kvalitet i barnomsorgen 1991-1996. Socialstyrelsen 1997.
Bokslut - de första 10 åren med Barnkonventionen i Sverige. Rädda Barnen, 1999
Läget i förskolan. Rapport 2/1999. Socialdemokraterna i Stadshuset.
Upp till 18. Fakta om barn och ungdom. Barnombudsmannen 1998.
Enkät om kvalitets- och resursutveckling i förskolor och familjedaghem. Maria Gamla Stan stadsdelsnämnd.